Det är inte svårt att minnas de tolv kyssarna du gav mig innan du for. För jag räknade dom i huvudet.

 

Jag förbluffas fortfarande över att jag kunde förmå mig att räkna, när du brukar rubba min tillvaro och mina tankar totalt när dina läppar möter mina.

 

Jag vill inte vakna och somna ensam mer.

Jag är trött på att sakna. Trött på den gnagande känslan av tomhet.
Jag är beroende av dig nu, du vet det va?

Ola och jag i solnedgången på ön Tioman i Malaysia.

Han är just nu tillbaka på resande fot i Singapore och Malaysia.

Jag saknar honom så det gör ont. så innerligt ont.

Snart ligger jag i samma vatten, känner solen mot min hud och sanden under mina fötter.

För i April bär det av till Indonesien och Malaysia. Där ska jag stanna och uppleva i två och en halv månad, med världens finaste pojke.

Jag längtar ihjäl mig!

Den där låten som man alltid har haft suddigt i huvudet, som man går och nynnar på när allt annat är tyst, men som man aldrig hört ur en radioapparat.


För ett tag sen fann jag min, låten som egentligen inte går att beskriva varför den just är min. Den har bara alltid funnits där. I mitt huvud.

Av en slump fann jag den och fick äntligen höra den ur en radioapparat, och den var lika perfekt som jag föreställt mig den.

Men det som är mer perfekt är att han har lärt sig den på gitarr för min skull.

Han har lärt sig re:stacks för min skull.

Jag har en magkänsla som inte försvinner. Den gör ont. Så innerligt ont.

Längtan.

Jag klurade länge på vad jag skulle ge Ola som "vi har varit tillsammans i ett år" present. Men till slut bestämde jag mig för att inte krångla till det och göra något personligt.

Så det blev en bok.




En bok som jag fyllde med tankar, minnen och dagar som jag har delat med honom.



En bok som fick honom att se min version av vårt år tillsammans.





En Navid Modiri låt som han berättat får honom att tänka på mig.



En bild på utsikten där vi delade vår första kyss, och låten som spelades den kvällen.



En halv bok fyllde jag med ett år av oss.

och på den sista halva kan han skriva ner kommande år.

Som jag vet kommer bli ännu bättre.

Jag pressade mina läppar mot den smala kanten på koppen och svalde den sista munnen av mitt mjölkutblandande te. Du satt mittemot och smuttade på ditt, som antagligen var halvfullt eftersom du dricker långsammare än jag. Det visste jag vid det laget.

 

För länge hade blickar varit mer än bara blickar och Ord varit mer än ord. Dom kom ju från dina ögon och läppar.

 

Plötsligt hade händer nuddats några sekunder för länge för att undvika tankar och magkänslor.

 

Det var dig jag hade i tankarna jämt och ständigt. Du och ditt mörkblonda hår som jag äntligen hade fått dra fingrarna igenom.

 

Vi gick från fiket och på gatorna såg snön ut som farinsocker. Det var den 23 november 2009, och snön hade redan fallit. Jag tog din hand och du tog min, för vi båda ville men också för att ingen vågade göra något mer. Vi var vänner som länge hade balanserat på gränsen, och ingen hade vågade kasta sig över den. Förens den kvällen. Där på busshållplatsen lutade du dig emot mig. men istället för att mina läppar skulle möta din fick dom fram.

 

”Jag kan inte”

 

Jag vände ner huvudet mot gatan för jag vågade inte möta din blick. Jag var för rädd för att kasta mig in i något jag inte kände till. Förhållande? Jag har aldrig haft ett förhållande, och detta kändes seriösare än något som jag tidigare känt förut. Det skrämde mig.

 

Jag vågade tillslut titta upp och mötte dina besvikna ögon. Du tog min hand och vi gick in i Centralstationen.

 

Där hittade vi en träbänk. Den stod med ryggen mot ingången. Bredvid en restaurang som den kvällen bjöd på Tacobuffe.

 

Vi satte oss och pratade i timmar. Om allt. Vad vi kände för varandra och hur vi såg på oss.

 

Där på den bänken den 23 november, bestämde vi oss för att påbörja något som fortfarande får mitt hjärta att slå snabbt och långsamt på samma gång.

 

På den bänken gick jag från singular till plural.

 

 

 

Och igår satt vi där igen, med samma känslor som då.

 

Jag älskar dig Ola. Mer än någonsin.

 

Just nu saknar jag den där nervösa, euforiska, skrattfyllda, champangedränkta, lyckogråtande, skrikande, "jag har klarat det" dagen, så mycket att magen nästan gör ont.

Varför ska allt som är så roligt ta slut så fort?

Alla det dagar man kunde springa hur länge som helst utan att bli trött.

När det sista man såg innan man somnade, var det självlysande stjärnorna i taket ovanför sängen.

Att man faktiskt fick ett pirr i magen, när föräldrarna plötsligt gick med på att gå på Liseberg.

Då varje byxor hade gräsfläckar.

När man gjorde kinderäggsbomber av bakpulver och vatten.

Alla fredagsmys som spenderades med en skål chips framför "sikta mot stjärnorna".

Då ens favoritglass var gul och hade en tuggumipinne täckt av rosa plast.

Vad hände med den glassen?


Vad hände med den tiden?

26 352 00 sekunder...

Det senaste tjugosex miljoner, trehundrafemtiotvå tusen sekunderna har varit det bästa sekunderna i mitt liv.

För jag fick dela dom med dig.


Idag är det 10 månader sedan "bara jag" blev "vi två", och jag är lika nykär som då.

Tack för att du alltid finns där, ställer upp och stöttar mig igenom allt. Tack för att jag kan prata med dig, att du lyssnar, och att du förstår vad jag säger.

Jag älskar dig Ola.

Jag hatar att sova utan dig.
Det enda jag kan tänka på om kvällarna är att platsen brevid mig i dubbelsängen ekar tom.
Då saknar jag att du korsar ditt ena ben över mina och låter din arm vila på min mage.
Då saknar jag din varma hud och dina djupa andetag,
då saknar jag att vakna i dina armar och få  hela ansiktet kyssbombat.