Jag pressade mina läppar mot den smala kanten på koppen och svalde den sista munnen av mitt mjölkutblandande te. Du satt mittemot och smuttade på ditt, som antagligen var halvfullt eftersom du dricker långsammare än jag. Det visste jag vid det laget.

För länge hade blickar varit mer än bara blickar och Ord varit mer än ord. Dom kom ju från dina ögon och läppar.

Plötsligt hade händer nuddats några sekunder för länge för att undvika tankar och magkänslor.

Det var dig jag hade i tankarna jämt och ständigt. Du och ditt mörkblonda hår som jag äntligen hade fått dra fingrarna igenom.

Vi gick från fiket och på gatorna såg snön ut som farinsocker. Det var den 23 november 2009, och snön hade redan fallit. Jag tog din hand och du tog min, för vi båda ville men också för att ingen vågade göra något mer. Vi var vänner som länge hade balanserat på gränsen, och ingen hade vågade kasta sig över den. Förens den kvällen. Där på busshållplatsen lutade du dig emot mig. men istället för att mina läppar skulle möta din fick dom fram.

”Jag kan inte”

Jag vände ner huvudet mot gatan för jag vågade inte möta din blick. Jag var för rädd för att kasta mig in i något jag inte kände till. Förhållande? Jag har aldrig haft ett förhållande, och detta kändes seriösare än något som jag tidigare känt förut. Det skrämde mig.

Jag vågade tillslut titta upp och mötte dina besvikna ögon. Du tog min hand och vi gick in i Centralstationen.

Där hittade vi en träbänk. Den stod med ryggen mot ingången. Bredvid en restaurang som den kvällen bjöd på Tacobuffe.

Vi satte oss och pratade i timmar. Om allt. Vad vi kände för varandra och hur vi såg på oss.

Där på den bänken den 23 november, bestämde vi oss för att påbörja något som fortfarande får mitt hjärta att slå snabbt och långsamt på samma gång.

På den bänken gick jag från singular till plural.

Och igår satt vi där igen, med samma känslor som då.

Jag älskar dig Ola. Mer än någonsin.