Lördags vaknade jag tidigt i en varm säng på Björkö, slängde på mig lite kläder och satte mig i bilen.

För jag och Ola skulle åka till Malmö över helgen.
Och det visade sig bli två super fina dagar.

Håkan var med.



Och halvägs framme kom snön. Som fullständigt vräkte ner.


Vilket gjorde att julstämmningen i den sydligaste delen av Svergie var på topp!


Efter att vi checkat in på hotellet strosade vi oss runt bland de snötäckta gatorna, och hamnade på en skivaffär/cafe.





Där hittade jag många fina vinylskivor som var för dyra för att få följa med hem.





Men Oh vad jag gärna ville att plånboken skulle räcka till.







Vi gick till ett jätte mysigt cafe som låg vid lilla torg, med muffins som måste varit bakade i himlen.


Sedan blev det mer promenerande på gatorna samt ett försök till en "gruppbild" som gick sådär.



En affär som endast sålde ost, som jag blev tvungen att ta kort på.


Sedan gick vi tillbaka till hotellet för att göra oss iordning för kvällen. Det blev en resturang som bjöd på en helt oförglömlig orientalisk fondue (stavning?) som fick oss att rulla där ifrån.

Här någonstans glömdes kameran bort men hittades igen på morgonen. Då tog jag kort på Ola i den fina fönstret som vi hade på rummet. Jag älskar fönster som man kan sitta i.



Utcheckningen blev lite kaosartad då brandlarmet plötsligt började tjuta under frukosten. Hela hotellet blev galet och besökarna rusade runt i korridorerna.

Dock visade det sig  vara ett falsk alarm. Någon stolle hade inte förstått att man inte kunde låta en dörren till ångbastun vara öppen. Men skånska brandmän i lobbyn säger jag inte nej till!

Helgen blev precis som jag trodde. Full med pussar kramar och skratt.

Jag pressade mina läppar mot den smala kanten på koppen och svalde den sista munnen av mitt mjölkutblandande te. Du satt mittemot och smuttade på ditt, som antagligen var halvfullt eftersom du dricker långsammare än jag. Det visste jag vid det laget.

 

För länge hade blickar varit mer än bara blickar och Ord varit mer än ord. Dom kom ju från dina ögon och läppar.

 

Plötsligt hade händer nuddats några sekunder för länge för att undvika tankar och magkänslor.

 

Det var dig jag hade i tankarna jämt och ständigt. Du och ditt mörkblonda hår som jag äntligen hade fått dra fingrarna igenom.

 

Vi gick från fiket och på gatorna såg snön ut som farinsocker. Det var den 23 november 2009, och snön hade redan fallit. Jag tog din hand och du tog min, för vi båda ville men också för att ingen vågade göra något mer. Vi var vänner som länge hade balanserat på gränsen, och ingen hade vågade kasta sig över den. Förens den kvällen. Där på busshållplatsen lutade du dig emot mig. men istället för att mina läppar skulle möta din fick dom fram.

 

”Jag kan inte”

 

Jag vände ner huvudet mot gatan för jag vågade inte möta din blick. Jag var för rädd för att kasta mig in i något jag inte kände till. Förhållande? Jag har aldrig haft ett förhållande, och detta kändes seriösare än något som jag tidigare känt förut. Det skrämde mig.

 

Jag vågade tillslut titta upp och mötte dina besvikna ögon. Du tog min hand och vi gick in i Centralstationen.

 

Där hittade vi en träbänk. Den stod med ryggen mot ingången. Bredvid en restaurang som den kvällen bjöd på Tacobuffe.

 

Vi satte oss och pratade i timmar. Om allt. Vad vi kände för varandra och hur vi såg på oss.

 

Där på den bänken den 23 november, bestämde vi oss för att påbörja något som fortfarande får mitt hjärta att slå snabbt och långsamt på samma gång.

 

På den bänken gick jag från singular till plural.

 

 

 

Och igår satt vi där igen, med samma känslor som då.

 

Jag älskar dig Ola. Mer än någonsin.

 

Det är en sak som jag har tänkt på ett tag nu, Så här kommer det.

Äter vegetarianer blodpudding?

(och angående bilderna; Jag hittade ett enormt långt hårstrå på Emelies kind för några veckor sedan, och eftersom hon blev lite generad valde jag att berätta att jag har ett liknande problem. På min haka växer nämligen något som min mamma och jag kallar för ett häxhår. Det är precis lika elakt som det låter. Svart och jäkligt ihärdigt. Kommer alltid tillbaka hur många gånger jag rycker bort det. Senast i tisdags för att vara exakt.

Men jag vet inte, hade det inte vuxit fram igen hade jag nog saknat det, det är en liten del av mig nu förtiden)

Varför bajsar jag nästan på mig varje gång jag får ett melj från marknadschefen?

Idag var jag mer än effektiv på jobbet. Lyckades få nästan hela min presentation färdig (som jag trodde skulle ta evigheter) + allt annat av dagens uppgifter. Jag håller på att förvandlas till catwoman, fast minus den där läskigt tajta helkroppsdräckten. Jaa, jag känner hur morrhåren börjar växa.

Klumpen i magen är nu några kilo lättare.

Mjauu.

Ola skickade precis ett sms, och frågade om jag kunde gå ut möta honom utanför huset.

Han som egentligen skulle åka hem direkt efter jobbet.
Han som jag inte skulle få träffa på flera dagar.

Han som nu åkte omvägen förbi mig, bara för att få pussas i två minuter.

Nu kan jag leva i några dagar till. Jag klara mig nu.

Jag en förvirrad höstkväll förra året.

Jag har en stor klump i magen. En klump av ångest och stress.

Snart ska jag hålla en presentation för chefen, och jag har ingen aning hur jag ska börja på uppgiften. Bara av att se dessa flintskalliga, småfeta medelålders gubbar i kostym får mig att vilja fly rummet. Hur ska jag då våga öppna käften och försöka låta viktigt?

Jag har en kris, en medelålders gubbe kris. Avlider.

Just nu saknar jag den där nervösa, euforiska, skrattfyllda, champangedränkta, lyckogråtande, skrikande, "jag har klarat det" dagen, så mycket att magen nästan gör ont.

Varför ska allt som är så roligt ta slut så fort?

Klarhet.

Just nu känns mitt liv väldigt suddigt. Då lyssnar jag på Håkans nya skiva och plötsligt får jag synen tillbaka.

"Man måste dö några gånger innan man kan leva"

Den mannen är genialisk.