Varje sommar sedan jag varit liten har min familj och kusinerna åkt upp till en mjölkgård i Linköping som heter Stratomta. Men vi har alltid kallat den för Linghem, för så heter orten som den ligger i.

Dit kommer man via Tellbovägens smala underlag, och sedan tar man höger vid den gamla järnvägsstationen som ligger vägg i vägg med seconhand affären som aldrig är öppen. Eller så passerar man det gamla sågverket och kör under stenbron med den sväva kurvan om man vill leva farligt.

Så småning om kommer man fram till Linghem. Den ligger dold bland grusvägar, och havreåkrar som man inte kan se slutet på.

Gården drivs av av pappas morbro Bengt, och det är där vi alltid bor några dagar under sommaren för att träffa alla släktingar i min "bondefamilj".

Denna gången var dock speciell, för några dagar tidigare hade vi fått ett brev på posten av pappas syssling som berättade att en stor släktträff skulle ägarum detta år. Så istället för att ett 30-tal släktingar som jag är van vid, blev vi nu 80 st.

Vi samlades först vid kyrkan där vi tillsammans åkte upp till min pappas morfars fars gård Oppereva, som numera drivdes av hans barnbarn som en travgård. Där promenerade vi alla bort mot ängarna för att njuta av en picknick. Alla barnen fick dock åka på flaket som traktorn körde, tillsammans med alla filtar och picknickkorgar.









Fin mamma, fin syster





När vi passerat åkrarna klev vi in på en skogsväg där jag och mamma hittade några kvarglömda blåbär. Solvarma blåbär är nog det bästa.



Sedan kom vi till slutdestinationen; Ekängen. Där la vi filtarna och böjarde kalas på alla hembakta bullar och kakor.






Kusin Malin



Jakob och Alice



Sysslingen Alva

Sedan blev den poängpromenad där frågorna var kopplade till släkten. Det var svåra frågor, men det var roligt att all fakta och historia var sann.





Pappa, Malin och Bengt











När poängpromenaden var färdig och alla hade fikat gick vi tillbaka till gården, för att åka till kyrkan igen och äta tillsammans i församlingshemmet.











Syssling Rebecka

Där kunde man få läsa brev som min farmors far hade skickat mellan sina syskon. Dom handlade allt mellan hur ladugården klarade av snön, om Albin hade på sig tillräkligt tjocka kläder för vintern, eller om att deras far hade fått hjälp på gården.



Eftersom vi var så många, och från olika familjer, fick varje släkt göra ett släktträd som vi sedan skulle foga isamman till ett stort. Våran sida av släkten, Svea består ju ändå utav ca 30 st.





Efter vi hade ätit fick jag syn på detta kortet. Det var från den förra släktträffen för 16 år sedan. Gerd och Rolf är min farmor och farfar och jag är den lilla flicka i röd jacka med blont hår längst ner till vänster. Där står vi alla i samma hage som idag.

Det var roligt att se hur mycket som hade förändrats sedan dess. Hur många som har tillkommit, och de som gått bort. Så för att bevara detta årets träff tog vi ett nytt kort där vi fick svårt att få plats allihopa.

Efter det så åkte vi hem till gården, där den närmaste garnnen är korna som står och betar i hagen brevid äppleträden i trädgården.



Vardagsrummet är så fint att man svimmar.





I matsalen fick man aldrig vara när man var barn, och trots att jag nu inte mera kan räknas som barn klev jag med försiktiga steg in där. Sådana regler sätter sina spår.






Men i rummet brevid har jag många minnen, för i lekrummet kunde man spendera många timmar en regnig dag.



Inne i Bengts kontor fanns alla hans trofeer som prydligt var upphängda på väggen. Jag minns hur gott allt älgkött smakade varje sommar.  Men nu när Bengt blivit lite äldre är det ett minne blott. Nu sitter gevären mest där och samlar damm. Vilket älgarna nog inte har något emot.




Sedan blev det dags för fika igen, hembakta bullar i det lantköket är det bästa jag vet. Fast frukosten med den nygjorda mjölken som fortfarande skummar är ganska bra också.





Om man går upp på övervåningen är det första man möts av är en vit dörr som leder in till Magdalenas gamla flickrum. Där i dom solblekta sjuttiotals lakanen har jag sovit många gånger.





Den inglasade verandan, som alltd blir en bastu när solen står som högst.



En lite skara sysslingar, och syster



Sedan gick jag och malin ut för att hälsa på korna.

Att gå barfota på det nykrattade gruset och små pinas lite när stenarna trycket mot fel ställen har jag längtat efter hela sommaren.





I taket i ladan satt det små fåglar som skyddade sig från regnet.





Gårdskatten hittade jag inne i höladan.



Kattungar fanns det också gott av.

Jag hatar att de ska regna hela tiden, vi som ska ha kräftskiva ute ikväll. Får hoppas på det bästa antar jag, eller dansa en dans till solgudarna. Jag tror det blir det sistnämnda.

Dagar som denna får mig bara att tänka på dom fina, då solen lös jämt och ständigt, och temperaturen alltid var övanför 25 grader.

Då man kunde simma ut till flytflotten, och ligga där, soltorka och titta upp mot himlen.





Lillebror under ytan.

Nu får det väl sluta regna, Vad hände med sommaren?

Det är ofantligt hur lyckligt lottad jag är.

Han är ju min, min

Den finaste pojken är ju min.

För några dagar sedan så låg mamma och jag i sängen bland alla duntäcken och myste med kattungarna. Då kommer pappa inspringades och säger att vi ska ha takfest.

Mamma och jag tittar frågande på varandra och säger samtidigt "vad är en takfest?"

Tydligen hade pappa precis byggt färdigt taket på vårt förråd, och detta skulle firas. Lite små suckandes gick jag och mamma ut på pappa oder, och fick syn på en stege som ledde upp på taket.

"Dit upp går inte jag" sa mamma så snabbt hon kunde, men jag tog tag i henne och sa att man måste leva lite.

Väl uppe på taket hade pappa dukat upp med glas och rosa bubbel. och där satt vi och hade den bästa takfesten någonsin. Spontant och fint.

Jag var onykter hela förmiddagen efter det. Det var ju innan frukost for god's sake!




Det taket är min nya stjärn-tittar-plats. Det kommer bli så himla fint att ligga där om kvällarna.

Idag har jag varit barnvakt för Vilda. Efter att vi hade kollat på pippi på dom sju haven, och sjöngt alla sjörövarvisorna i filmen gick vi för att mata hönsen borta vid skogen.

Vi hade bunkrat upp med bröd och äpplen som hönsen skulle få, och när stövlarna och den nya tjocktröjan var på gick vi hand ihand bort mot gården.







Men tydligen tyckte inte hönsen om äpplen. Konstigt tyckte Vilda, äpplen som är så gott.

Så då åt hon upp dom själv.



På vägen hem stannade vi på lekplatsen för både gungan och ruschkanan lockade.

Igår var jag på Borås djurpark med familjen och vänner. Jag såg allt från elefanter till vattenbufflar. Det var en mysig Tisdag.

Det är något speciellt med västkusten, för det är där som sommrarna är som bäst. I en hel vecka, på en ö som ligger längst ut i Skagerrak kan livet inte bli bättre. Vindarna var salta, och fiskmåsarna var njutbara.

När man precis lämmnat sitt varma duntäcke sprang man barfota ner till havet i badkläder och handuk för det dagliga morgondoppet. En dag promenerade vi längs vattnet på Hermanön, brevid ängar, valmo, gamla sjöbodar och ruiner.







I en gammal lada kom vi över en loppis, där fanns allt från blommiga filtar till ljusstakar med avflagnad färg. I dörren stod en låda på ett bord, där skrynkliga sedlar med olika värden låg. Då tittade mamma på mig och så,

" vad fint, här får samvetet betala"









Efter några kilometer hittade vi en glassgubbe som stod och log på klipporna med en utsikt över havet. Brevid honom i bukten stod nämligen ett gammalt falurött cafe med som bjöd på det mesta. Där stannade vi och och köpte glass och badade av oss promenadsvetten.








Dom serverade hemmagjord öl med egen etikett, så vi bestämde oss för att stanna ännu längre och njuta i solen.





När vi brännt skinnet tillräckligt valde vi att gå tillbaka till hamnen. När vi möts av en bakdoft vet vi att vi är nära, för i hamnen har dom en glasskiosk som bakar hemgjorda rån. Kön brukar vara lång men glassen är värd all väntan.





För att komma till huset från hamnen får man gå på små asfaltvägar mellan vackra skärgårdsvillor och se himmelsblåa flakmopeder stå vid vägkanten.





Som varje år åkte skorna av och mamma och jag genomförde våran barfota vecka igen. Det blev några flisor från bryggan, och glasbitar från omkullvälda ölflaskor. Men det var inget som lite pincetter, billig vodka, plåster eller saltvatten kunde fixa.





När helgen kom anlände världens finaste pojke som jag längtat ihjäl mig efter. Jag visade honom min sommarö och vi tog en promenad bland de färgglada villorna. Gullholmen är nog en av världens vackraste platser.



























Sedan tog vi höger vid kyrkan och gick förbi fotbollsplanerna för att komma till våran badplats som vi kallar för hummerviken. Där finns det klaraste vattnet jag någonsin sätt i svenska hav, men när vi kom dit var viken full med brännmaneter.









Så då la vi oss på klipporna bland ljug och grässtrån och njöt av utsikten istället. Där gav Ola mig ett armband som jag länge gått och kollat på, eftersom mitt gamla hade gått sönder. Där på klipporna på en lördag, bara för att.

Han är allt fin min Ola.





Sedan gick vi tillbaka till huset för att möta upp dom andra för lunch. På vägen passerade vi ett hus med ett fantastisk trädgårdsland. Dom måste ha ätit hela sin middag i från de grönsakslandet. Så jag bestämde mig för att jag också ska ha en sådan trädgård när jag blir stor.





Och bo i ett sådant här hus.





När kvällen kom var det så stjärnklart så man såg hela vintergatan. Jag hade aldrig sett något liknande, det var en helt fantastisk syn. (som tyvärr inte ville fastna på bild) Jag och Ola satte oss på klipporna under en filt och försvann i bland stjärnorna innan vi gick och la oss.

Men vi hann inte sova länge innan pappa (och hans smått berusade hjärna) bestämde sig för att ta ett nattdopp.

Gustav, Ola och jag valde att göra honom sällskap och det var en oförglömlig kväll. När vi upptäckte marelden  i vattnet, kändes det som att vi var omgiven av stjärnor.



Den sista kvällen valde jag och Ola att efter kvällsdoppet bestiga Hermanöns högsta topp. Där satt vi och hade utsikt över havet och hela ön, innan knotten åt upp oss och vi fick bege oss hem.

Det var en fantastisk vecka som vanligt.

Det enda jag gör om dagarna är att sola på varma klippor, svalkar av mig med kalla dopp, och läser kapitel efter kapitel i min bok. Men mest av allt saknar jag personen som får min mage att pirra varje gång han möter min blick.

Då skickar jag sms till pojken som jag tänker på jämt och ständigt.





Och får fina sms tillbaka.

Nu är jag här igen, nu börjar äntligen veckan som jag väntat hela året på.
Bland bohusklippor och salta vatten kommer jag leva, och det enda jag kommer oroa mig över är hur jag ska få min pocketbok att räcka hela 7 dagar. inget mer.

Gullholmen, äntligen.

Du och jag,
Jag och du

Vi två, vi är något speciellt.

Fredagen var fin hemma hos Em igår. Att  hon blivit nitton firades med bra musik, skratt och en mysig skara människor.