Varje sommar sedan jag varit liten har min familj och kusinerna åkt upp till en mjölkgård i Linköping som heter Stratomta. Men vi har alltid kallat den för Linghem, för så heter orten som den ligger i.

Dit kommer man via Tellbovägens smala underlag, och sedan tar man höger vid den gamla järnvägsstationen som ligger vägg i vägg med seconhand affären som aldrig är öppen. Eller så passerar man det gamla sågverket och kör under stenbron med den sväva kurvan om man vill leva farligt.

Så småning om kommer man fram till Linghem. Den ligger dold bland grusvägar, och havreåkrar som man inte kan se slutet på.

Gården drivs av av pappas morbro Bengt, och det är där vi alltid bor några dagar under sommaren för att träffa alla släktingar i min "bondefamilj".

Denna gången var dock speciell, för några dagar tidigare hade vi fått ett brev på posten av pappas syssling som berättade att en stor släktträff skulle ägarum detta år. Så istället för att ett 30-tal släktingar som jag är van vid, blev vi nu 80 st.

Vi samlades först vid kyrkan där vi tillsammans åkte upp till min pappas morfars fars gård Oppereva, som numera drivdes av hans barnbarn som en travgård. Där promenerade vi alla bort mot ängarna för att njuta av en picknick. Alla barnen fick dock åka på flaket som traktorn körde, tillsammans med alla filtar och picknickkorgar.









Fin mamma, fin syster





När vi passerat åkrarna klev vi in på en skogsväg där jag och mamma hittade några kvarglömda blåbär. Solvarma blåbär är nog det bästa.



Sedan kom vi till slutdestinationen; Ekängen. Där la vi filtarna och böjarde kalas på alla hembakta bullar och kakor.






Kusin Malin



Jakob och Alice



Sysslingen Alva

Sedan blev den poängpromenad där frågorna var kopplade till släkten. Det var svåra frågor, men det var roligt att all fakta och historia var sann.





Pappa, Malin och Bengt











När poängpromenaden var färdig och alla hade fikat gick vi tillbaka till gården, för att åka till kyrkan igen och äta tillsammans i församlingshemmet.











Syssling Rebecka

Där kunde man få läsa brev som min farmors far hade skickat mellan sina syskon. Dom handlade allt mellan hur ladugården klarade av snön, om Albin hade på sig tillräkligt tjocka kläder för vintern, eller om att deras far hade fått hjälp på gården.



Eftersom vi var så många, och från olika familjer, fick varje släkt göra ett släktträd som vi sedan skulle foga isamman till ett stort. Våran sida av släkten, Svea består ju ändå utav ca 30 st.





Efter vi hade ätit fick jag syn på detta kortet. Det var från den förra släktträffen för 16 år sedan. Gerd och Rolf är min farmor och farfar och jag är den lilla flicka i röd jacka med blont hår längst ner till vänster. Där står vi alla i samma hage som idag.

Det var roligt att se hur mycket som hade förändrats sedan dess. Hur många som har tillkommit, och de som gått bort. Så för att bevara detta årets träff tog vi ett nytt kort där vi fick svårt att få plats allihopa.

Efter det så åkte vi hem till gården, där den närmaste garnnen är korna som står och betar i hagen brevid äppleträden i trädgården.



Vardagsrummet är så fint att man svimmar.





I matsalen fick man aldrig vara när man var barn, och trots att jag nu inte mera kan räknas som barn klev jag med försiktiga steg in där. Sådana regler sätter sina spår.






Men i rummet brevid har jag många minnen, för i lekrummet kunde man spendera många timmar en regnig dag.



Inne i Bengts kontor fanns alla hans trofeer som prydligt var upphängda på väggen. Jag minns hur gott allt älgkött smakade varje sommar.  Men nu när Bengt blivit lite äldre är det ett minne blott. Nu sitter gevären mest där och samlar damm. Vilket älgarna nog inte har något emot.




Sedan blev det dags för fika igen, hembakta bullar i det lantköket är det bästa jag vet. Fast frukosten med den nygjorda mjölken som fortfarande skummar är ganska bra också.





Om man går upp på övervåningen är det första man möts av är en vit dörr som leder in till Magdalenas gamla flickrum. Där i dom solblekta sjuttiotals lakanen har jag sovit många gånger.





Den inglasade verandan, som alltd blir en bastu när solen står som högst.



En lite skara sysslingar, och syster



Sedan gick jag och malin ut för att hälsa på korna.

Att gå barfota på det nykrattade gruset och små pinas lite när stenarna trycket mot fel ställen har jag längtat efter hela sommaren.





I taket i ladan satt det små fåglar som skyddade sig från regnet.





Gårdskatten hittade jag inne i höladan.



Kattungar fanns det också gott av.