Det är något speciellt med västkusten, för det är där som sommrarna är som bäst. I en hel vecka, på en ö som ligger längst ut i Skagerrak kan livet inte bli bättre. Vindarna var salta, och fiskmåsarna var njutbara.

När man precis lämmnat sitt varma duntäcke sprang man barfota ner till havet i badkläder och handuk för det dagliga morgondoppet. En dag promenerade vi längs vattnet på Hermanön, brevid ängar, valmo, gamla sjöbodar och ruiner.







I en gammal lada kom vi över en loppis, där fanns allt från blommiga filtar till ljusstakar med avflagnad färg. I dörren stod en låda på ett bord, där skrynkliga sedlar med olika värden låg. Då tittade mamma på mig och så,

" vad fint, här får samvetet betala"









Efter några kilometer hittade vi en glassgubbe som stod och log på klipporna med en utsikt över havet. Brevid honom i bukten stod nämligen ett gammalt falurött cafe med som bjöd på det mesta. Där stannade vi och och köpte glass och badade av oss promenadsvetten.








Dom serverade hemmagjord öl med egen etikett, så vi bestämde oss för att stanna ännu längre och njuta i solen.





När vi brännt skinnet tillräckligt valde vi att gå tillbaka till hamnen. När vi möts av en bakdoft vet vi att vi är nära, för i hamnen har dom en glasskiosk som bakar hemgjorda rån. Kön brukar vara lång men glassen är värd all väntan.





För att komma till huset från hamnen får man gå på små asfaltvägar mellan vackra skärgårdsvillor och se himmelsblåa flakmopeder stå vid vägkanten.





Som varje år åkte skorna av och mamma och jag genomförde våran barfota vecka igen. Det blev några flisor från bryggan, och glasbitar från omkullvälda ölflaskor. Men det var inget som lite pincetter, billig vodka, plåster eller saltvatten kunde fixa.





När helgen kom anlände världens finaste pojke som jag längtat ihjäl mig efter. Jag visade honom min sommarö och vi tog en promenad bland de färgglada villorna. Gullholmen är nog en av världens vackraste platser.



























Sedan tog vi höger vid kyrkan och gick förbi fotbollsplanerna för att komma till våran badplats som vi kallar för hummerviken. Där finns det klaraste vattnet jag någonsin sätt i svenska hav, men när vi kom dit var viken full med brännmaneter.









Så då la vi oss på klipporna bland ljug och grässtrån och njöt av utsikten istället. Där gav Ola mig ett armband som jag länge gått och kollat på, eftersom mitt gamla hade gått sönder. Där på klipporna på en lördag, bara för att.

Han är allt fin min Ola.





Sedan gick vi tillbaka till huset för att möta upp dom andra för lunch. På vägen passerade vi ett hus med ett fantastisk trädgårdsland. Dom måste ha ätit hela sin middag i från de grönsakslandet. Så jag bestämde mig för att jag också ska ha en sådan trädgård när jag blir stor.





Och bo i ett sådant här hus.





När kvällen kom var det så stjärnklart så man såg hela vintergatan. Jag hade aldrig sett något liknande, det var en helt fantastisk syn. (som tyvärr inte ville fastna på bild) Jag och Ola satte oss på klipporna under en filt och försvann i bland stjärnorna innan vi gick och la oss.

Men vi hann inte sova länge innan pappa (och hans smått berusade hjärna) bestämde sig för att ta ett nattdopp.

Gustav, Ola och jag valde att göra honom sällskap och det var en oförglömlig kväll. När vi upptäckte marelden  i vattnet, kändes det som att vi var omgiven av stjärnor.



Den sista kvällen valde jag och Ola att efter kvällsdoppet bestiga Hermanöns högsta topp. Där satt vi och hade utsikt över havet och hela ön, innan knotten åt upp oss och vi fick bege oss hem.

Det var en fantastisk vecka som vanligt.